Wilhelm

Tänk om…?

Tänk om zodiaken befinner sig på betydligt närmare håll än vi hitintills kunnat ana. Tänk om zodiaken i själva verket utgörs av Jordens egen aura – att den kosmiska instrålningen bryts ner i de tolv olika segment som utmärker stjärntecknens symbolik, ungefär som när solljuset spaltar upp sig i regnbågens alla färger när det passerar genom ett prisma. Tänk om det är på det viset att hela iden om djurkretsens ursprung utgår ifrån en väldigt primitiv betraktelse som härstammar många tusentals år tillbaka i historien, då man dessutom trodde att Jorden var platt som en pannkaka. Det är väl egentligen bara i Skåne man fortfarande tror det?

Skämt åsido! Om vi nu leker med tanken hur någon forntida stjärnskådare betraktade stjärnhimlen om natten och att vi samtidigt försöker leva oss in i den här människans lika forntida verklighetsuppfattning. Då gissar jag att vår stjärnskådare bara kan ha uppfattat natthimlen likt en mörk kupol som skilde dagen från natten, och där stjärnorna tedde sig likt små hål i kupolen där dagsljuset fortfarande kunde sippra igenom. Någon gång under detta skede hade man troligtvis även lagt märke till ett cyklisk återkommande förlopp, det som sedermera kom att utmärka de olika årstiderna. Och här någonstans börjande man kanske lägga märke till att människor uppvisade olika personlighetsdrag beroende på vilken del av denna årliga cykel de var födda. Sannolikt var det väl också då som den första tanken om ett kosmiskt samband väcktes hos människan – att livet på Jorden på något gåtfullt sätt var knutet till vårt omgivande universum. Kanske var det på rent intuitiv väg som de första stjärnskådarna kunde förnimma vissa återkommande, igenkännbara mönster och att man blev så nyfiken och förundrad över detta att man ville försöka kartlägga detta mystiska samband på något vis.

Om vi nu återvänder till vår forntida stjärnskådare behöver vi också förstå att han måste ha uppfattat himlavalvet i sitt kupolliknande utseende som helt plant, likt en platt vägg utan något bakomliggande djup. När de första stjärnbilderna sedan började avteckna sig i stjärnskådarens sinne var det förmodligen på ett liknande sätt som när små barn får sin första målarbok med uppgift att dra en linje mellan olika numrerade punkter för att skapa en bild av något djur. Vår forntida stjärnskådare kunde heller aldrig ana att det kunde vara hundratals ljusår i djupled mellan de små stjärnprickar han kom att visualisera fram zodiakens djurkrets. Sannolikt hade han heller ingen aning om att vissa utav dessa konstellationer kunde vara dubbelt så vidsträckta som andra.

Om vi nu jämför denna hypotetiska bakgrund med vår nutida upplysning är jag rätt övertygad om att vissa delar av detta primitiva synsätt ännu lever kvar inom vår moderna syn på astrologin. Den enda utväg jag själv kunna finna för att ta mig ur denna snara är att placera hela zodiakbältet runt vår egen Jord och därmed låta zodiaken bli en intim och självklar del av Jordens egen aura. På det här sättet kan jag också försvara att alla tecken har exakt samma storlek, trots de stora skillnader i omfång som råder inom de fysiska stjärnhoparna. Jag behöver heller inte försvara den kanske vanligaste kritiken mot astrologin, nämligen att stjärntecknen genom ekliptikans förskjutning bakåt i zodiaken har ändrat sitt ursprungliga läge. Nejdå, om vi flyttar zodiaken närmare Jorden så blir det alldeles naturligt att 0-punkten i Väduren alltid infaller varje år när Solen passerar över ekliptikan på sin väg upp mot norra halvklotet. Det känns tryggt! Sedan är jag väldigt övertygade om detta med ”sfärernas harmoni”, att det finns kosmiska lagar för hur energi söker balansera sig själv mot sin egen skapelsekälla (vad detta nu kan vara?). Här bifogar jag en länk till ett intressant experiment med ljudvibrationer  https://youtu.be/b7m9_jWMJ9k

Men har jag då helt och hållet skrotat den sideriska zodiaken, kanske någon undrar. Ingalunda alls! På samma sätt som jag väljer att se det som att livet på Jorden har sin egen interna relation till Jorden själv – att vi människor kan liknas vid en del av Jordens hjärnceller, så föreställer jag mig att Jorden i sin tur har sin egen speciella relation till vårt omgivande universum. Och det är just här som den sideriska zodiaken, tillsammans med tidsåldrarnas indelning får sin speciella betydelse.

Vad tror du själv om detta? Det skulle vara väldigt intressant om du ville dela med dig av dina funderingar. Här handlar det ju faktiskt om de grundläggande hörnstenar hela astrologin bygger på. Kan det möjligen vara så att vi ”går över ån efter vatten”?

Plutoniska processer handlar om att eliminera allt sådant som kommit emellan oss själva och livet – vårt autentiska själv. Utmanande Plutoaspekter tvingar oss att ge upp våra nödlösningar genom att låta oss möta oss själva i just de traumatiska knutpunkter där nödlösningarna en gång uppstod. Här finns ingenting som ska ”räddas”. Tvärtom har vi så oändligt mycket mer att vinna genom det vi vågar förlora. Lysknappen till vårt autentiska själv finner du längst in i ditt djupaste mörker.

Solen – Pluto
Villkorslös kapitulation inför livet självt. Att våga ”dö” dig själv genom alla skuggor som hindrar dig från att vara fullt levande.

Månen – Pluto
Oläkta, sårade känslor som sopats under mattan och som hindrat dig att känna dina verkliga känslor. Nu flyter de upp till ytan för att läkas och elimineras

Merkurius – Pluto
Eliminering av uttjänta tankeprogram. Föreställ dig din hjärna likt en dator som aldrig blivit avstängd och som med tiden blivit så överhettad av all information att den låst sig. Då drar Pluto ur kontakten och det blir svart på skärmen. När strömmen kopplas på igen gör systemet en ren omstart. Livet söker ständigt reboota din tankeprogrammering.

Venus – Pluto
Eliminering av tröstevärden. Alla slag av snuttefiltar och second-best-kärlekar som kommit att fylla tomrummet av din separation från din autentiska, medfödda självkärlek tas ifrån dig, så att du kan pånyttfödas i din verkliga kärlek.

Mars – Pluto
Egots död. Att ge upp sin överlevnadskamp och istället börja leva som en hjärtats fredliga ”krigare” i livets tjänst.

Jupiter – Pluto
Eliminering av uttjänta filosofiska livlinor. Sanningen och meningen med livet har ett bäst-före-datum som går ut hela tiden. Våga lita på att livets sanna visdom ständigt föds på nytt inom dig själv.

Saturnus – Pluto
En omformatering av din verklighetsuppfattning som befriar dig ur fruktans överlevnadsbunker. Det enda du någonsin behöver vara rädd för är din egen rädsla.

Transviter

(-) Utopiska villfarelser förlamar vår verklighetsuppfattning på ett sätt som gör vår verklighet resistent (trög och motståndskraftig) mot livets omskapelseprocesser.

(O) Livet okuvliga omskapelsekraft är på väg att reformera hela vår verklighetsgrund på ett sätt som successivt väcker oss ur våra värsta mardrömmar kring en kall och avpersonifierad värld styrd av antiliv.

Många av er känner säkert redan till att jag intresserar mig för himlakropparnas inbördes turordning genom zodiaken. Kring detta intresse har jag utvecklat en egen alternativ tolkningsmetod som jag valt att kalla för Planetsviter. Här handlar det om förståelsen av horoskopets inre rörelsedynamik. Om du föreställer dig ett cykelhjul så kommer ekrarna i hjulet att symbolisera den traditionella astrologin och dess utgångspunkt från horoskopets fasta positioner i enlighet med himlakropparnas placeringar, deras tecken och hus, samt deras inbördes aspektmönster. Planetsviterna symboliserar istället hjulets egen rörelseenergi, alltså vad som händer i energifältet när hjulet sätts i rörelse. Här handlar det om två motsatta rörelseriktningar. Antingen följer vi himlakropparnas naturliga rörelseriktning, vilket symboliserar transformation och vidareutveckling, eller så rör vi oss i motsatt riktning mot detta flöde, vilket innebär en återupprepning av vår karmiska bakgrundshistoria. Bägge rörelseriktningarna är nödvändiga eftersom de ständigt behöver nötas och slipas mot varandra. Vi kan helt enkelt inte nå längre in i flödet än vad vi lyckats genomlysa av vår bakgrundshistoria.

Här har jag vidareutvecklat planetsviterna till att även omfatta transitläget. Då föll det sig också naturligt att benämna detta som Transviter. Ännu så länge befinner sig detta bara på experimentstadiet, men det verkar fungera väldigt bra. Här har jag valt att endast rikta in mig på de yttre planeterna, från och med Saturnus, till och med Pluto. Orsaken till detta är de yttre planeternas rörelsedynamik dröjer sig kvar så pass länge att de hinner göra ett djupare och mer varaktigt avtryck, både individuellt och på utvecklingstrender i vår omvärld.

Pluto > Saturnus > Neptunus > Uranus

Den här turordningen mellan våra fyra yttre planeter i solsystemet har varit förhärskande sedan mitten av juli i år, med undantag för Månens månadsvisa passage genom detta fält som löper från slutet av Stenbocken till och med Oxen. Eftersom det handlar om de transpersonella planeterna, med undantag för Saturnus, kan vi likna detta inflytande vid ett globalt, kollektivt bakgrundsbrus. Nu bryts den här sviten under den första veckan i december då Venus seglar förbi Pluto in i Vattumannen. Och under den tidsperioden som även Merkurius och Solen kommer att passera genom detta fält gör den här transviten ett uppehåll fram till början av juli nästa sommar. Därefter kommer den åter att vara intakt ända fram till den 20 januari 2026.

Den här transviten belyser ett låst, stagnerat läge i världen när det gäller livets omskapelseprocesser. Inget regelsystem eller någon fysisk form bör vara så stängd och inflexibel i sin struktur att det hämmar den inre kärna av ren omskaparkraft som systemet självt är avsett att levandegöra. Den här effekten är kanske mest märkbar genom de krig som nu pågår i världen. På ett rent personligt plan kan vi uppleva hur vi stundtals förlorar fotfästet i intensiva känslor av personliga begränsningar. Detta kan också ha en förlamande inverkan på vår förmåga att kunna hantera praktiska, krisartade situationer på ett nyktert och konstruktivt sätt. Här tenderar vi istället att försöka undfly kriser och psykiskt obehag med hjälp av våra fantasier, och i många fall även genom alkohol, droger och psykofarmaka. Det hela tycks bottna i ett desperat behov av att försöka skapa distans till allt som skrämmer oss. Men bakom detta falska skydd av verklighetsflyktiga utopier har vi sedan en tendens att både avskärma och förvränga vår faktiska verklighetssituation. Det här ger i sin tur näring åt en förlamande, irrationell fruktan att något slag av dold, okänd, eller oundviklig makt kommer att hota, eller underminera vår existentiella säkerhet och trygghet.

Mot bakgrund av detta inflytande kan vår energi periodvis bli så utarmad av inbillade farhågor och dunkla självtvivel att vi hindrar oss själva från att kunna förverkliga våra drömmar och ideal. Vår undermedvetna rädsla att förlora greppet om vår fysiska existens ger oss en benägenhet att istället bädda in vår verklighet i diffusa framtidsdrömmar, där åtminstone våra fantasier och förhoppningar om en bättre värld ostört kan få leva vidare. Mitt i detta kollektiva bakgrundsbrus upplever vi oss själva som väldigt pressad i många situationer och tvingas då använda ett övermått av energi bara för att kunna upprätthålla vår självbevarelsedrift, vilket gör att många känner sig väldigt trötta och håglösa.

Alla slag av visioner och föreställningar som människan under lång tid kommit att väva in i sina förhoppningar kring en mer upplyst och humanistiskt samstämd världsbild har plötsligt hamnat mitt i blixtljuset av snabba, oförutsägbara förändringar. Detta har nu skapat ett tillstånd av uppbrott, kaos och osäkerhet i världen, vilket tenderar att försätta den uppväxande generationen i ett tillstånd av vanmakt och förvirring. Man skulle kunna likna det hela vid ett bryskt uppvaknande till en överspänd värld som hotar köra över dessa individers allra sköraste paradisdrömmar.

Mitt i flödet av denna transvit väcks samtidigt vår förmåga att kunna visualisera fram helt nya inspirerande problemlösningar inom olika verksamhetsfält. Här har vi möjlighet att frilägga en djup potential för utformandet en helt ny verklighetsstruktur. För att lyckas med detta behöver vi öva på att våga släppa fram hela vår naturliga intensitet i full skala och samtidigt vara lyhörda för hur denna omskapelsekraft själv önskar ta form i vår praktiska verklighet. Vi behöver tillåta urkraften inom oss att få bana väg mot en helt ny verklighetsordning, en verklighetsstruktur som gjuter en helt ny grund åt våra högsta drömmar och ideal.

Bilden av den stelnande magman är en perfekt sinnebild för både Pluto och Saturnus. Lavan väller fram som en okuvlig kraft ur Jordens inre (Pluto) och när den så småningom stelnar så bildar den helt nya former och stukturer (Saturnus). Här har vi även diamanten som formats i Jordens inre som ett exempel på detta. Utmaningen med detta planetpar ligger således i modet att våga kapitulera och ge upp sina föråldrade, rigida former för att lämna plats åt ständigt nya verklighetsstrukturer att få födas fram inifrån sin egen skapelsekärna.

När vi befinner oss i extremt pressade situationer har vi förmågan att uppnå ett knivskapt fokus, vilket hjälper oss att avgränsa vår koncentration på just det som för ögonblicket är mest angeläget att lösa. Genom att tillåta den Plutoniska kärnenergin att villkorslöst få processa sig igenom vårt fysiska verklighetsplan ger vi oss möjlighet att fortlöpande rekonstruera vår verklighetsuppfattning. Här kan man tala om en organisk process som samtidigt tillåter oss leva i hudnära kontakt med livets egna underhållsprocesser.

För att sedan kunna förstå de mirakel som utkristalliserar sig ur vad vi uppfattar som vår verklighet (Saturnus) är det nödvändigt att vara i direkt kontakt med de kosmiska, universella energier som formaterar sig själva, bortom våra fantasier och föreställningar – att helt enkelt kunna förnimma den verklighet som tidigare legat undanskymd bakom allehanda villfarelser och illusioner.

När det slutligen gäller Neptunus och Uranus handlar det om de starkaste uttrycken för det uppvaknande som sker runt om i världen i vår tid. Här uppväcks drömmaren (Neptunus) till ett tillstånd av absolut klarseende, eller rent medvetande. Ju mer frigjorda och självständiga vi känner oss inombords, desto mer trovärdiga och hängivna blir vi också i vårt sätt att hantera våra medmänskliga förpliktelser av olika slag. Detta inflytande har även en stimulerande inverkan på vår inspirationsförmåga och utvecklandet av våra högre ideal. Genom att vara i nära kontakt med vår intuition och följa våra högre ideal i livet uppnår vi en ökad känsla av personlig frihet.