En väckarklocka för NU-tiden
Visst skulle du väl önska att du ägde en alldeles egen personlig väckarklocka mitt i denna uppvaknandets tid? Ditt födelsehoroskop är just en sådan väckarklocka. Och här handlar det främst om ett ”levande horoskop”, framvuxen ur en inre rörelsedynamik. Den turordning himlakropparna ligger uppradade närmast efter varandra i ditt födelsehoroskop, oavsett avståndet mellan dem, avslöjar i vilken ordning du väljer att ge uttryck åt deras astrologiska symbolik genom din personlighet. Kring detta förhållande grundar sig det fenomen jag valt att kalla Planetsviter. Föreställ dig himlakropparna i vårt solsystem likt pärlor i ett pärlhalsband fördelade utmed det band av stjärntecken som bildar själva zodiaken.
Planetsviter bildas således av himlakroppar som befinner sig i direkt följd efter varandra i horoskopet. Det slag av inverkan som detta handlar om skulle man enklast kunna beskriva som en planetarisk notskrift. Vi föreställer oss att den speciella turordning himlakropparna intog vid tidpunkten för din födelse utgör en kosmisk komposition – likt din egen personliga signaturmelodi, för dig själv och ditt levnadsöde. Planetsviterna visar på ett förbluffande träffsäkert sätt hur du väljer att ge uttryck åt ditt levnadsdrama i överensstämmelse med den turordning himlakropparna ligger uppradade närmast efter varandra i ditt födelsehoroskop. Då ska du också veta att just ditt horoskop visar en av cirka tolv miljoner olika möjliga kombinationsmöjligheter av himlakropparnas turordning. Så du är verkligen unik!
Den främsta avsikten med den här kunskapen är att den hjälper dig att bli ett objektivt vittne till dig själv. Planetsviterna ger dig ett fantastiskt redskap att kunna betrakta dig själv utanför ditt eget levnadsdrama. Föreställ dig ditt liv likt en teaterföreställning och att det egentliga syftet med att ”leva din pjäs” är att du ska vakna upp ur pjäsen och bli medveten om att du inte alls är denna pjäs, utan snarare den som är inlindad inuti, eller skymd av dramatiken i pjäsen – att du i själva verket iscensätter ditt liv för bara för att minnas vem du innerst inne redan är.
Planetsviterna ger dig en spegling av din egen psykodramatiska föreställning om dig själv och ditt liv här på Jorden. Genom de sätt på vilka himlakropparnas symbolvärden återverkar i sina roller som dina psykologiska delpersonligheter och hur du sedan väljer att iscensätta detta drama genom din personlighet blir du successivt alltmer medveten om ditt verkliga, autentiska själv, den som hela tiden döljer sig bakom detta rollspel. Du kan även betrakta detta rollspel som ett förtäckt frieri till ditt sanna, gudomliga själv, frammanat ur din djupaste längtan efter att en gång få sluta fred med dig själv, och att få blomma ut som den unika, kärleksfulla individ du innerst inne redan är. Allteftersom motsättningarna utjämnas och förklädnaderna faller av blir du alltmer självklar och levande, både inför dig själv och inför andra människor”.
Det här låter säkert som en fantastisk möjlighet. Problemet är egentligen bara att vi står i vägen för oss själva. Hur mycket vi än anstränger oss för att försöka vakna upp till det vi innerst inne redan är så är vi samtidigt själva det största motståndet till att göra detta möjligt, oftast utan att ens veta om det, eftersom detta motstånd ligger dolt i vår undermedvetna prägling. Redan tidigt i livet lär vi oss att bygga upp vår identitet kring vår egen teaterföreställning. Vi blir helt enkelt så självupptagna, för att inte säga hypnotiserade av vår egen teaterpjäs att vi till sist inte vet om något annat. Utan att vi ens lägger märke till det fastnar vi i olika roller och manér genom vilka vi sedan söker bekräftelse på en förljugen självbild i förhoppning om att kunna förstärka den sargade trygghetskänsla vi berövades redan tidigt i livet. Men så länge jakten på denna trygghetskänsla endast är knuten till vårt behov av bekräftelse blir det en falsk trygghet. Den stödjer på sin höjd vår självimage – men inte den vi innerst inne är.
Himlakropparnas rörelseriktning
I likhet med vårt solsystem är livet i ständig rörelse. Och för att bli medveten om det samspel som råder mellan himlakropparnas rörelser och våra liv här på Jorden behöver vi förstå innebörden av vad som menas med synkronicitet. Vi människor lever med en linjär tidsuppfattning, att vi rör oss genom en strikt, endimensionell tidslinje från punkt A till punkt B, från vårt förflutna i riktning mot vår framtid. Detta är utan tvekan också den främsta orsaken till vår oförmåga att kunna leva i nuet! För att komma till rätta med denna fångenskap i tiden behöver vi träna på att isolera nuet som något fristående från den förbirusande tiden. Och det är just detta planetsviterna kan hjälpa oss med.
Att röra sig bakåt i tiden, mot vårt eget förflutna, innebär att köra över sig själv med sitt egen bakgrundshistoria. Den rörelsen löper medsols genom horoskopcirkeln, samtidigt som den också löper i motsatt riktning mot himlakropparnas naturliga rörelseriktning (jfr horoskopcirkeln till vänster). Att däremot sträva framåt, i hopp om att finna lösningar på alla våra bekymmer som kunde leda oss ut ur skuggorna från vårt förflutna, innebär istället att röra sig motsols, vilket också är himlakropparnas naturliga rörelseriktning (jfr cirkeln till höger). Eftersom vi har för vana att tänka i klockvis- medsols riktning, skulle man kanske önska sig att medsols fick vara den framtida riktningen och att motsols istället fick peka bakåt i tiden, mot vårt förflutna. Men så är dock inte fallet. Förklaringen till dessa omkastade rörelseriktningar beror på att horoskopet är spegelvänt mot himlavalvet.
I skiljelinjen mellan dåtid och framtid placerar vi sedan ”nuet” – den enda verklighet vi faktiskt har, men som hela tiden skyms bakom vårt levnadsdrama. Bilden illustrerar hur nuet vilar på tidens dramatiska gungbräda mellan då och sedan. Allt vi tycker oss ha missat, eller misslyckats med under vårt förflutna skapar vi ständigt nya kompensatoriska strategier för att försöka komma till rätta med i vår framtid. Problemet är bara att varken vårt förflutna eller vår framtid existerar just nu. Den enda sanna verklighet vi har tillgång till öppnar sig i sprickan mellan dåtid och framtid. Föreställ dig nu att vi placerar ut en sådan här gungbräda i det tomma utrymmet mellan samtliga himlakroppar i ditt födelsehoroskop. Närmare bestämt blir det då totalt tio gungbrädor på vilka du utmanas att försöka hantera och balansera det levnadsdrama som pågår i samtliga av dessa spelrum i vilka himlakropparnas symboliska rollspel tar sig uttryck.
Livet på Jorden placerar oss just i skiljelinjen mellan skuggorna från vår bakgrundshistoria och våra framtida förhoppningar om ett bättre, rikare, lyckligare och mer kärleksfullt liv. Nuet är helt enkelt den smala sprickan i tidslinjen där det gudomliga ljuset kan bryta in. ”There is a crack in everything; that’s how the light gets in”, som Leonard Cohen sjunger. Det yttersta syftet med vårt levnadsdrama tycks vara att vi ska bli tvungna att genomskåda vårt eget och världens skådespeleri för att slutligen bli medvetna om att vi inte alls är detta drama – lika lite som en skådespelare är sin rollkaraktär. Men för att kunna genomskåda detta skådespel behöver vi leva vårt drama tills det inte längre hämmar och skymmer upplevelsen av vårt sanna autentiska själv.
Vad är då det bästa jag kan göra för att bryta de mönster som leder till att jag bara forsätter vippa fram och tillbaka på den här neurotiska gungbrädan, tänker du kanske? Det enkla svaret på den frågan är att det handlar om att byta fokus. Istället för att stirra dig blind på dina bryderier kring hur du ska komma till rätta med allt som tycks stå i vägen för din framgång och lycka, bör du vända blicken mot den imaginära sprickan i tidslinjen – ditt här och nu – den blinda fläcken i ditt öga där ljuset från nuet kan bryta in. Här finner du också dörrspringan till dina drömmars förlovade land. Det finns egentligen bara ett litet krux. Och det är att du blir tvungen att lämna ditt ego, det vill säga din självupptagenhet kring din egen viktighet, utanför dörren. Den du får möta därinne, bortom tid och rum, är nämligen redan allt detta du hela tiden kämpar så hårt för att försöka bli.
Så länge vi är gisslade i vårt levnadsdrama söker vi oss själva och vår förlorade självkänsla i omvärlden bara för att slutligen upptäcka att vi egentligen varit hemma hela tiden. Fram tills dess vi lyckas genomskåda illusionen är vi huvudsakligen styrda av våra begär, nämligen begäret att få omvärlden att skänka oss den kärlek och det godkännande vi inte lyckats ge till oss själva. Otillfredsställda behov övergår med tiden alltid i begär. Jorden räcker mer än väl till för att tillgodose våra verkliga levnadsbehov, men inte våra begär. Begär går nämligen aldrig att mätta!
Tolkningen av planetsviterna har som sagt en direkt koppling till himlakropparnas rörelseriktning. Och här utgör Ascendenten den naturliga startpunkten eftersom den hör ihop med vårt personliga jag. Den här rörelseriktningen symboliserar visserligen allt vad det innebär att befinna sig i sitt eget naturliga flöde, vilket också öppnar upp för det mest positiva uttrycket för planetsviten i fråga. Men här lurar samtidigt frestelsen att halka in på det förrädiska sidospåret att söka upprättelse för allt som fortfarande skaver i bakgrundshistorien. Man skulle kunna likna detta vid en grammofonskiva som hakat upp sig i ett gammalt spår.
Den högsta möjligheten, för vilken himlakropp som helst i horoskopet, öppnar sig alltid genom den efterföljande himlakroppens positiva symbolvärde. För att uppnå detta bör avstampet utgå från den bakomliggande himlakroppen, precis på samma sätt som fotstegen när du promenerar. Om vi tvärtom föreställer oss att vi backar medsols, tillbaka mot horoskopets förhistoria utlöser vi den rakt motsatta effekten, nämligen att vi fastnar (hakar upp oss) i gamla olösta mönster, vilka kommer till uttryck genom de negativa symbolvärden som gäller för den himlakropp vi backar mot. Denna bakåtgående rörelse återspeglar våra olösta karmiska mönster. Här är det också viktigt att förstå att vi aldrig kan påverka rörelseriktningen genom viljeansträngning. Det leder bara till att vi fastnar i själva ansträngningen. Alltihop handlar endast om ett bevittnande. I samma ögonblick som vi blir fullt medvetna om ett visst motsatsförhållande som utspelar sig mellan våra psykologiska delpersonligheter frigörs den spänning som utestänger oss från det naturliga flöde där vi finner vårt sanna, autentiska själv.
Varje himlakropp bildar utgångspunkt för ett visst psykologiskt tema, ett tema som de intilliggande himlakropparna är direkt delaktiga i och därför blir ett uttryck för. Samtidigt tillhandahåller varje himlakropp en symbolisk nyckel till det som kan lösa våra inre blockeringar. Varje himlakropp kan således betraktas både som ett lås och som en nyckel, beroende på åt vilket håll vi väljer att röra oss, och även beroende av vår förmåga att kunna upphäva det drama som löper i spåren av vår tidslinje. Allteftersom du upptäcker och lär dig förstå skillnaden i vad som kommer till uttryck i kopplingen mellan himlakropparnas symbolvärden och de två rörelseriktningar de beskriver, utplånas mycket av det motstånd som annars hindrar dig att förändras och vidareutvecklas som människa.
Motsatsernas förening – ett gudomligt friläge
Hela syftet med planetsviterna och liknande metoder för självkännedom, är att undan för undan nå bortom den värld av motsatsförhållanden som hela tiden får oss att pendla mellan ytterligheterna i tillvaron. Så länge vi låter oss styras av våra förutbestämda värderingar kring vad som är bra eller dålig, positivt eller negativt, ont eller gott, kommer vi på ett tvångsmässigt sätt att gissla oss själva vid alla de föreställningar vi kan ha omkring allting som vi anser att vi måste komma till rätta med för att kunna bli en bättre, lyckligare, kärleksfullare och mer upplyst människa.
Planetsviterna handlar om konsten att bevittna det drama som hela tiden utspelar sig i tomrummen mellan himlakropparnas psykologiska rollspel. Och genom att bara iaktta dessa skeenden, utan att falla för frestelsen att lägga sig i, eller värdera någonting som sämre eller bättre, gör vi det möjligt för våra psykologiska motsatspar att upphäva, eller upplösa sig själva. Det här kräver samtidigt att vi så långt som möjligt frikopplar oss själva från det drama som för tillfället äger rum – som om vi plötsligt bara förpassades till att bli en passiv åskådare i publiken till vår egen teaterföreställning. Här syftar jag på ett tillstånd av total uppmärksamhet, som om du själv var nyfiken på vad just den här scenen hade att berätta för dig, Och för att inte sabotera detta tillfälle var du tvungen att tygla varje liten impuls att aktivt vilja ingripa, eller på något sätt förändra skeendet.
Föreställ dig att varje planetpar likt en våg med två vågskålar, placerad mitt i nuets vägskäl, mitt emellan din förflutna bakgrundshistoria och dina framtidsförhoppningar. Genom att ladda den framtida vågskålen med den energi som bäst beskriver den symboliska motvikten till de karmiska mönster som tynger i vågskålen från ditt förflutna, och som på ett undermedvetet sätt håller dig kvar i din förflutna prägling, balanserar du ut det psykologiska motsatsspel som hindrar dig från en absolut närvaro i nuet, eller vad vi menar med att vara i kontakt med oss själva och vårt eget hjärta.
All form av medveten ansträngning, vare sig det gäller att försöka undvika skuggorna från vår bakgrundshistoria eller sträva mot våra drömmars mål, hindrar oss att nå detta gyllene friläge. Den enklaste förklaringen till varför den här typen av ansträngning inte fungerar är att den utgår från ett felaktigt verklighetsperspektiv. Dåtid och framtid existerar endast som tankeformer. De finns helt enkelt inte närvarande i nuet, utan skymmer istället vår upplevelse av nuet! Det är således precis lika blockerande att anstränga sig för att försöka nå en positiv, framtida lösning, som att anstränga sig för att försöka undvika att bli ett offer för negativa inflytanden från vår bakgrundshistoria.
Vår världsliga prägling är i själva verket en påtvingad konstruktion, ett socialt drama. Och det är inte heller möjligt att lösa en konstruerad, konstgjord situation med en annan konstruerad, konstgjord situation. Det leder bara till att vi blir gisslade i vårt eget drama. Eller som den gode Einstein formulerade saken: ”Man kan inte lösa ett problem i samma domän som problemet har uppstått”. Här krävs en helt ny infallsvinkel – ett objektivt bevittnande, som hjälper oss att genomskåda vår prägling. Det hela handlar om att skapa ett slags motsatsernas förening, eller utjämningspunkt, som automatisk leder till att motsatserna upphäver sig själva, och därmed befriar oss ur det mentala ekorrhjul där vi ständigt kommer att överbetona den ena sidan av våra motsatspar, på bekostnad av den andra. Men för att det ska bli möjligt för oss att finna en sådan utjämningspunkt inom oss själva behöver vi således först och främst definiera inför oss själva exakt vad det är som pågår inom oss så att vi lär oss känna igen de motsatsförhållanden som utspelar sig i dramat mellan våra delpersonligheter.
Samtidigt är det också viktig att ha en levande vision, likt en önskedröm om hur jag helt skulle vilja se mig själv i mitt liv bara för min egen skull. Vem är den där personen inom mig som drömmer om att bli förverkligad? Här skulle jag vilja likna min relation till mitt eget levnadsöde vid en bilskolelektion. Min vision är att jag vill lära mig köra bil. Jag får då all den nödvändiga undervisning jag behöver av min bilskollärare, som här får gestalta min gudomliga läromästare. Läraren har redan hela planen klar för sig och vet precis vad jag behöver öva på för att lära mig behärska konsten att köra bil. Det bästa jag kan göra är givetvis att hålla mig vaken och uppmärksam under lektionerna och så långt som möjligt försöka förstå lärarens intentioner. Under tiden lektionerna pågår tränar jag samtidigt på att bli medveten om den autopilot – mitt högre gudomliga själv – som faktiskt behärskat den här konsten hela tiden.
En liknande metafor finner vi i relationen mellan nyckeln och låset. Här är det ju ingen tvekan om att dessa två komponenter existerar endast för varandra. Om vi nu föreställer oss att vi använder textinnehållet till planetsviterna på ett sätt som liknar relationen mellan nyckeln och låset. Då menar jag att i det mirakulösa ögonblicket när polletten trillar ner och förståelsen går i lås så kommer både nyckeln och låset att upplösas samtidigt, eftersom de inte längre behövs. Den dörren i vårt inre som tidigare varit låst, kommer aldrig någonsin att kunna låsas igen. Vår nyfunna medvetenhet om vad som nu finns bakom den dörren omöjliggör detta!
Ditt födelsehoroskop – skivan om ditt liv
Föreställ dig ditt födelsehoroskop i form av en grammofonskiva. I samma ögonblick du föddes släpptes ämnet till en helt ny skiva från den gudomliga skivfabriken, en skiva med ditt namn och med dina förslag på låtar. Även om skivan ännu så länge bara är ett fröämne till det den slutligen är menat att bli är den formaterad som en exakt avspegling av den kosmiska musik som spelades till din ära vid din ankomst till detta jordeliv, något i stil med din personliga signaturmelodi. Dessutom är här utgåvan en fortsättning på en serie tidigare utgivningar, vilka då får symbolisera dina tidigare inkarnationer. Om vi sedan blandar in begreppet synkronicitet i det hela – att ingenting sker av en slump – tycks det vara på det märkliga viset att du utan att veta om det lyckats finna det mest optimala ögonblicket att födas in i den världsliga ”skivstudio” där du nu är i full gång med att spela in din nästa platta.
Tidigare liv står som bekant i direkt förbund med begreppet karma, vilket tillhör lagen om orsak och verkan – som du sår får du skörda! Föreställ dig nu att du bär på en del oavslutade projekt från tidigare inkarnation, musikstycken du aldrig lyckades få något riktig fason på, och hur dessa ofullbordade verk ännu tynger i din karmiska ryggsäck. Om vi nu betraktar karma som ett incitament till din nuvarande födelsekarta kan vi också symbolisera detta som förinspelade karmiska spår i den skiva du nu är i färd med att skapa under denna livstid. Här tänker vi oss alltså skivspåren som en löpande tidslinje och att vår horoskopskiva sätts i rörelse, synonymt med himlakropparnas utgångsläge i födelseögonblicket.
Men vad som framför allt kommer att spela huvudrollen i den här metaforen är egentligen inte själva skivan, utan pickupen som läser av spåren i skivan. Pickupnålen får symbolisera det tidlösa, eviga nuet, laddad med andens gudomliga närvaro. Utan närvaron av denna levande energi är skivan endast död materia, lika livlös som vår kropp när livets ande lämnat oss. Här syftar jag specifikt på den absoluta närvaron som endast kan komma till uttryck exakt där nålen befinner sig i varje givet ögonblick. Här blir det också särskilt tydligt hur nuet ständigt skiftar och aldrig låter sig infångas. Det här betyder också att de övriga spåren i skivan, de som för ögonblicket inte är i kontakt med nålen, faktiskt inte existerar, eftersom de saknar eget liv. Spåren kan således bara upplevas i nuet, så snart de hamnar i friktion med pickupnålen. I den här metaforen döljer sig även något av människans missuppfattning kring tiden. Vi upplever ju spåren i skivan som vår levnadshistoria, medan det i själva verket är nuets nål, den som läster av spåren, som är det som lever. Här skulle man kunna säga att vi skapar vår livsupplevelse i friktionen mellan formen (skivan) och den levande anden (pickupnålen).
Den här gudomliga pickupen är dessutom så sinnrikt konstruerad att den både läser av och skriver in nya spår i skivan i exakt samma ögonblick. Vår bakgrundshistoria ligger redan inristad likt ett tidsspår i skivan, medan återstoden av våra liv tillhör den blanka, ännu oskrivna delen av skivan. Och för att inte den återstående delen av vårt liv ska bli mer eller mindre en kopia av vår bakgrundshistoria behöver vi träna på att bli mer uppmärksamma på nuet, den punkt där fortsättningen på vår levnadshistoria skrivs in just nu. Så länge vi bara tröskar vidare i våra gamla hjulspår – eller skivspår – upptagna och förblindade av vår strävan att försöka komma till rätta med allt som fortfarande ligger oss till last från vår bakgrundshistoria lever vi mer eller mindre som fångar, instängda i vårt eget levnadsdrama. Och till råga på allt även som våra egna fångvaktare. Att under lång tid isolera sig i sina vanemässiga spår vaggar in oss i en falsk trygghetskänsla, något som även blir allt svårare att bryta ju längre tiden går.
Om vi nu riktar vår uppmärksamhet mot själva inspelningsögonblicken, här och nu, och bara försöker leva oss in i situationen. Vad ges vi då för möjligheter? Till att börja med kan vi konstatera att livet bara kan skapas och upplevas i nuet. Vi kan även konstatera att det krävs ett särskilt slag av mod att våga bryta vanans makt och skapa någonting helt nytt. Här finner vi också förklaringen till mycket av den vånda som föregår många slag av kreativa verksamheter, att det känns både tryggare och säkrare att kopiera sina välkända beteenden istället för att skapa något nytt. För den räddhågade är det givetvis mycket läskigare att ge sig ut på hal is (synonymt med den ännu blanka delen av skivan), eller åka offpist, än att hålla sig inom de invanda säkerhetsmarginalerna, även om det kan kännas både livlöst och tråkigt. Men kreativitet innebär också konsten att kunna omskapa, att göra något nytt av det som är gammalt och beprövat. Och det är i just det här sammanhanget vi kan applicera metaforen med nuets pickupnål som den enda existerande punkt där vi ständigt ges en ny, ännu oprövad möjlighet att skriva om vår levnadshistoria.
Om vi slutligen kopplar ihop vår kreativa omskapelseförmåga med den sinnrika pickupen, den som både läser och skriver i samma ögonblick, skulle jag vilja likna detta vid hur vårt nyinspelade material tenderar att bli en modifikation av vår bakgrundshistoria snarare än någonting helt nytt – som om de nyinspelade spåren kunde ge oss ett svar, likt ett förtröstansfullt eko av vad som redan har hänt. Även i det här fallet blir vi fångade i vårt drama, eller snarare i de förhoppningar och den förväntan vi ställer till att dramat ska finna sin lösning. Här kan vi samtidigt konstatera att den gudomliga nål som registrerar vårt levnadsöde inte har någonting att göra med hur vi väljer att utforma vårt fortsatta öde. Nålen läser bara av och skriver nytt av det som ännu inte blivit upplyst och medvetandegjort. Alla skuggor från vår dåtid som vi inte möter och löser upp i vår nutid, följer med oss in i vår framtid. Och så håller det väl på ända tills skivan om vårt liv blivit så fullbordad och blank att den försvinner helt spårlöst, någonstans där den inte längre går att spåra.
Men innan vi hunnit så långt att vi blivit helt spårlösa återstår det sannolikt ett okänt antal album att ge ut. I det korta perspektivet är det naturligtvis helt avgörande vad vi gör av vår pågående inspelning. Det verkliga avgörande sitter förstås i nuets nålspets, punkten bortom vår persona, vårt ego och vår världsliga identitet. Så länge vi ängligt klamrar oss fast vid våra gamla skivspår gräver vi oss allt djupare in i vår egen levnadshistoria, vilket med tiden gör att vår skiva hakar upp sig. Återgivningen av vår spirit blir alltmer raspig och meningslös. Och när skivan inte längre är spelbar så rycker skivproducenten där uppe i den gudomliga skivfabriken på axlarna och konstaterar uppgivet att nu är det inte så mycket mer vi kan göra för dig, i alla fall inte den här gången. Men du är alltid välkommen åter!