Blogg

Här vill jag presentera ett inlägg som sammanfattar hela min syn på vad astrologi är för mig, åtminstone i en rent filosofisk bemärkelse.

Föreställ dig vårt omgivande solsystem likt en symfoni av toner där varje himlakropp har sin alldeles egna stämton, och att den tonen är absolut klockren. Här kan vi tala om sfärernas musik som ständigt genljuder genom våra sinnen, våra världsliga ”instrument”. Som nyfödda barn hör vi denna himmelska musik i sin allra renaste form. Men allteftersom vi fostras och präglas till att lära oss leva i den här världen förlorar vi alltmer kontakten med denna ljuva ”musik”. Den här världen är nämligen ett väldigt trubbigt instrument när det gäller återgivningen av de rena tonerna i denna sfärernas musik. Genom vår bakgrundsprägling, och genom de sätt på vilka vi förhärdats att leva i den här världen utvecklar vi tids nog likt ett tjockt, stumt membran kring vår lyhördhet, ett världsligt filter som på sin höjd endast ger oss en dissonans av de finaste klangerna i den kosmiska musiken.

Lek nu med tanken att i samma ögonblick du föddes och tog ditt första andetag komponerades också din personliga ”signaturmelodi”- ditt signum – likt en ”Blueprint” som du är helt ensam om i hela världen. Denna ”Blueprint” avtecknar sig i ditt personliga födelsehoroskop – ditt kosmiska partitur. Om du sedan föreställer dig himlakropparna i vårt solsystem likt nottecken så har skaparen komponerat din personliga signaturmelodi i enlighet med den turordning himlakropparna radade upp sig efter varandra vid din födelse.

Din viktigaste uppgift i livet blir nu att öva på att försöka lyssna in din egen ”signaturmelodi” bortom den här världens sorl och brus. Och i samma takt som du utvecklar din lyhördhet för att kunna återge dessa tongångar väcks samtidigt din önskan om att få finna uttryck för detta genom de sätt på vilka du väljer att skapa ditt eget liv. Om ditt liv ska kunna bli så autentiskt som möjligt behöver du börja med att vara autentisk inför dig själv – inifrån och ut. Allt börjar med dig, här och nu!

Läs mer här

https://himlaord.nu/2024/07/11/1574/

Tänk om…?

Tänk om zodiaken befinner sig på betydligt närmare håll än vi hitintills kunnat ana. Tänk om zodiaken i själva verket utgörs av Jordens egen aura – att den kosmiska instrålningen bryts ner i de tolv olika segment som utmärker stjärntecknens symbolik, ungefär som när solljuset spaltar upp sig i regnbågens alla färger när det passerar genom ett prisma. Tänk om det är på det viset att hela iden om djurkretsens ursprung utgår ifrån en väldigt primitiv betraktelse som härstammar många tusentals år tillbaka i historien, då man dessutom trodde att Jorden var platt som en pannkaka. Det är väl egentligen bara i Skåne man fortfarande tror det?

Skämt åsido! Om vi nu leker med tanken hur någon forntida stjärnskådare betraktade stjärnhimlen om natten och att vi samtidigt försöker leva oss in i den här människans lika forntida verklighetsuppfattning. Då gissar jag att vår stjärnskådare bara kan ha uppfattat natthimlen likt en mörk kupol som skilde dagen från natten, och där stjärnorna tedde sig likt små hål i kupolen där dagsljuset fortfarande kunde sippra igenom. Någon gång under detta skede hade man troligtvis även lagt märke till ett cyklisk återkommande förlopp, det som sedermera kom att utmärka de olika årstiderna. Och här någonstans börjande man kanske lägga märke till att människor uppvisade olika personlighetsdrag beroende på vilken del av denna årliga cykel de var födda. Sannolikt var det väl också då som den första tanken om ett kosmiskt samband väcktes hos människan – att livet på Jorden på något gåtfullt sätt var knutet till vårt omgivande universum. Kanske var det på rent intuitiv väg som de första stjärnskådarna kunde förnimma vissa återkommande, igenkännbara mönster och att man blev så nyfiken och förundrad över detta att man ville försöka kartlägga detta mystiska samband på något vis.

Om vi nu återvänder till vår forntida stjärnskådare behöver vi också förstå att han måste ha uppfattat himlavalvet i sitt kupolliknande utseende som helt plant, likt en platt vägg utan något bakomliggande djup. När de första stjärnbilderna sedan började avteckna sig i stjärnskådarens sinne var det förmodligen på ett liknande sätt som när små barn får sin första målarbok med uppgift att dra en linje mellan olika numrerade punkter för att skapa en bild av något djur. Vår forntida stjärnskådare kunde heller aldrig ana att det kunde vara hundratals ljusår i djupled mellan de små stjärnprickar han kom att visualisera fram zodiakens djurkrets. Sannolikt hade han heller ingen aning om att vissa utav dessa konstellationer kunde vara dubbelt så vidsträckta som andra.

Om vi nu jämför denna hypotetiska bakgrund med vår nutida upplysning är jag rätt övertygad om att vissa delar av detta primitiva synsätt ännu lever kvar inom vår moderna syn på astrologin. Den enda utväg jag själv kunna finna för att ta mig ur denna snara är att placera hela zodiakbältet runt vår egen Jord och därmed låta zodiaken bli en intim och självklar del av Jordens egen aura. På det här sättet kan jag också försvara att alla tecken har exakt samma storlek, trots de stora skillnader i omfång som råder inom de fysiska stjärnhoparna. Jag behöver heller inte försvara den kanske vanligaste kritiken mot astrologin, nämligen att stjärntecknen genom ekliptikans förskjutning bakåt i zodiaken har ändrat sitt ursprungliga läge. Nejdå, om vi flyttar zodiaken närmare Jorden så blir det alldeles naturligt att 0-punkten i Väduren alltid infaller varje år när Solen passerar över ekliptikan på sin väg upp mot norra halvklotet. Det känns tryggt! Sedan är jag väldigt övertygade om detta med ”sfärernas harmoni”, att det finns kosmiska lagar för hur energi söker balansera sig själv mot sin egen skapelsekälla (vad detta nu kan vara?). Här bifogar jag en länk till ett intressant experiment med ljudvibrationer  https://youtu.be/b7m9_jWMJ9k

Men har jag då helt och hållet skrotat den sideriska zodiaken, kanske någon undrar. Ingalunda alls! På samma sätt som jag väljer att se det som att livet på Jorden har sin egen interna relation till Jorden själv – att vi människor kan liknas vid en del av Jordens hjärnceller, så föreställer jag mig att Jorden i sin tur har sin egen speciella relation till vårt omgivande universum. Och det är just här som den sideriska zodiaken, tillsammans med tidsåldrarnas indelning får sin speciella betydelse.

Samtal med ett Lejon 1995